Övrig information:

Strax utanför Kristinehamn står en av Värmlands fyra hittills kända runstenar. Den är en av två stenar med runor huggna med den urnordiska futharken, den andra är Skramlestenen i Gunnarskog, Vr NOR1994;27. Placeringen av Järsbergsstenen är intressant då den står vid en av vårt lands äldsta vägar, Letstigen. Den förband Mälarområdet med Vestfold i Norge och efter Olav Haraldssons död och helgonförklaring, blev den en viktig del av pilgrimmernas väg till Trondheim. Även Vr 2 i Väse står utefter denna led.

Stenen hittades 1862 av Carl Ersson som tänkte använda den som grindstolpe. Stenens öde blev dock ett annat och den återfördes och restes på sin ursprungliga plats. Den tros ha varit en del i ett större monument med flera resta stenar, dock har inget hittats av den grav man först trodde den stått på. Många har försökt sig på att tyda ristningen, vi har valt att gå på en tolkning av Riksantikvarieämbetet som finns presenterad här. Att en runristare använt sig av inskottsvokal i ljudförbindelsen /hr/ är inte så vanligt. Här har det använts i harabanaR, som motsvarar ett urnordiskt HrabnaR som på runsvenska blir Hrafn.

Här är några länkar till alternativa tolkningar:

Jansson, Sven B.F., "Angående Järsbergsstenen", Fornvännen 1976.

Moltke, Erik, "Järsbergstenen, en mærkelig värmlandsk runesten", Fornvännen 1981.

Wikipedias sida om Järsbergsstenen.

 

 

Translitterering:

ek e͡rilaʀ | …ubaʀ hite ⁝ h͡arabana͡ʀ | h͡ait… | runoʀ waritu

Normalisering:

Ek, erilaʀ, [Le]ubaʀ(?) haite. Hrabnaʀ hait[eka], runoʀ writu.

Svensk översättning:

Jag, erilen, heter Ljuv(?). Ravn heter jag, som skriver runorna.