Övrig information:

U 959 har en lång historia av att vara försvunnen och hittad. Det gör inte saken enklare att den redan på 1600-talet var sönderslagen. Toppstycket, som idag står uppställd i kyrkans vapenhus, låg tidigare på golvet i detsamma. Bottenstycket hittades omkring år 1700 och båda hann avbildas tillsammans av Peringskiöld 1709 innan delarna åter gick förlorade under kyrkans renovering 1793-95. Sommaren 1893 återfanns toppdelen när man grävde för åskledare en bra bit från kyrkan. Den har därefter förvarats på olika ställen fram till att den fick sin nuvarande placering i vapenhuset 1948. Nederdelen är dock fortfarande försvunnen. Tack vare Peringskiölds träsnitt från 1709 vet vi idag hela inskriften. 

Inskriften har pluralformen staina. Det har alltså rests två stenar till minne av den döde sonen. Ristingen påminner om Öpirs stil men detta är omtvistat.

Runskrift:

[nesbiarn ·] uk · runa · anutar · totiz · litu · rita · staina · at · s[uhik'ierf · sun : sin]

Translitterering:

[nesbiarn ·] uk · runa · anutar · totiR · litu · rita · staina · at · s[uhik'ierf · sun : sin]

Normalisering:

Næsbiorn ok Runa, AnundaR dottiR, letu retta stæina at suhik · ierf, sun sinn.

Svensk översättning:

Näsbjörn och Runa, Anunds dotter, lät resa stenarna efter Suikiherf (?), deras son.