Öpir är den mest produktive och därför också mest välkände av de uppländska runmästarna. Om man nu jämför U 940 med Öpirs signerade ristningar, och även tar i betraktande den rika variationen i hans ornamentik, måste man be­stämt betvivla, att han själv skulle ha utfört denna ristning. Icke en enda detalj stämmer överens: rundjurets huvud och stjärt, den klumpiga foten, kopplet, den i en mycket oregelbunden slinga upplagda mindre ormen i ristningens centrum. Ögonen äro icke konturtecknade, utan utförda som fördjupade gropar, vilket överhuvud taget är mycket ovanligt. Icke ens korset är det hos Öpir vanliga. Hela stilen är honom totalt främmande. Vad runornas utseende angår, är det mindre att anmärka, om man bortser från den nyss nämnda karakteristiska formen av s-runorna. Mot Öpir talar icke minst den osäkra linjeforingen; han kan ofta vara slarvig, men mot hans teknik finns sällan något att anmärka. Lika visst som det är, att Öpir har ristat den icke signerade U 939, lika säkert förefaller det vara, att han icke kan ha utfört U 940. riþ•runaR• ubiR måste betyda något annat. Samma uttryck förekommer på en annan av Uppsala-stenarna, nämligen U 896. Även här har man starka skäl att betvivla, att Öpir har haft något med ornamentiken och med huggningen att göra. Att det skulle ha funnits två olika runristare med detta säregna namn, såsom S. Lindqvist antager, förefaller mycket osannolikt. Uttrycket riþ • runaR • ubiR måste följaktligen innebära något annat än den vanliga signeringen ubiR risti runaR. Det var icke var mans sak att göra en runinskrift. Särskilt har naturligtvis personnamnens återgivande i runor vållat stora svårigheter. Öpir har i detta fall avfattat inskriften och bestämt dess formulering, kanske också gjort en förskrift i runor. Därmed har han gentemot dem, som ha beställt och bekostat minnesvården, garanterat, att inskriften var riktig. Däremot har han icke själv huggit ornamentiken, sannolikt icke heller runorna.