Övrig information:

Stenen, som gjort nästan samma resa som U 896, stod ursprungligen i Örby, Rasbo socken. Den flyttades på 1600-talet till Olof Verelius trädgård och efter det har den bland annat varit i Olof Celsius den äldres trädgård, på Gustavianums gård och senare även på världsutställningen i Paris 1867 tillsammans med två andra runstenar, U 489 och U 896. I en skildring från 1881 skriver J.P. Lindal om vad som hände i samband med utställningen;

"Dit ankom han ock lyckligt och intog sitt rum bland profven å verldens äldre och nyare alster. Hvardera runstenen var i ett sjöförsäkringsbolag för sjöresan försäkrad för 200 kr. Emellertid hände sig ej bättre, än att, då de 3 runstenarne efter utställningens slut skulle utskeppas och föras ombord å ett större fartyg i Havre de Grace, nedföll den tunge Örby-stenen i hamnen och gick för alltid förlorad, enär försäkringsbolaget häldre utbetalte de 200 kronorna än lät besörja stenen upptagning, som hade stigit till ett betydligt större belopp. Försäkringsbeloppet utbetaltes mycket riktigt (1868) till Upsala universitets fornsamling, för hvilkens räkning det skall enligt universitetets styrelses beslut särskildt bokföras såsom en stående räntebärande fond. För de utstälde runstenarne erhöll nämnda fornsamling en belöningsmedalj i brons (Histoire du travail pour services rendu)."

Det här blev trots allt inte den sista anhalten på Örbystenens resa. 30 år efter missödet i hamnen stötte man i stenen vid muddringsarbeten i Le Havre. Trots att den legat nedsjunken i dy, och var näst intill övertäckt av alger och snäckor, upptäcktes inskriften på stenen och den kunde börja sin resa tillbaka till Uppsala. 1897 ställdes den upp i Linneanums trädgård vid Svartbäcksgatan, den har sedan flyttats ytterligare en gång innan den fick sin nuvarande placering 1949.

Ristningen är inte signerad, (att Vigmund och Åfrid själva skulle huggit anses osannolikt), men har ibland tillskrivits Fot. Den dateras till 1000-talet.

 

 

Runskrift:

uihmuntr ' lit ' agua · stain · at ' sig ' selfon ' slyiastr ' mono ' guþ ' ia[l]bi (s)ial ' uihmuntar · styrimons uihmuntr · auk ' afiriþ : eku merki ' at kuikuan · sik ·

Translitterering:

uihmuntr ' lit ' agua · stain · at ' sig ' selfon ' slyiastr ' mono ' guþ ' ia[l]bi (s)ial ' uihmuntar · styrimons uihmuntr · auk ' afiriþ : eku merki ' at kuikuan · sik ·

Normalisering:

Vigmundr let haggva stæin at sik sialfan, sløgiastr manna. Guð hialpi sial Vigmundaʀ styrimanns. Vigmundr ok Afriðr hioggu mærki at kvikvan sik

Svensk översättning:

Vigmund lät hugga stenen till minne av sig själv, den skickligaste av män. Gud hjälpe skeppshövdingen Vigmunds själ. Vigmund och Åfrid högg minnesmärket medan han levde.