Sen april men fortfarande knappt vår. Frostnätter och endast ett par plusgrader på dagarna till trots så börjar ändå lusten att komma ut väckas till liv. Ett snabbbesök idag på Halle- och Hunneberg bjöd på två runstenar, ett vattenfall och några fina utsikter.

På väg till Slöjdmässan i Hjo passade vi på att stanna vid Madängsbron och runstenen som står där, Vg 140. Tyvärr är stenen inte ifylld på länge och vid vårt besök helt omgiven av brännässlor. En mer detaljerad beskrivning av stenen kommer snart på avdelningen ”Runstenar” här på sajten.

Dalsland fick bli målet för ännu en höstutflykt. Denna gång styrde vi mot sjön Ånimmen strax innan Åmål om man kommer söderifrån på Europaväg 45. Vid dess kant ligger Ånimskog och en hällkista från Neolitikum, bondestenålder eller yngre stenålder om man så vill. C:a 3​800-1​800 före vår tideräkning.

Även om man lätt hittar idag med moderna telefoner uppskattar jag ändå väldigt mycket en skylt som visar vägen. Det visar på något sätt om en omsorg och att vi fortfarande har ett intresse av vår historia. Det gäller ju även när man kommer till en ristning, gravhög eller annan sevärdhet om en gräsgång är klippt, en spång över ett dike tillverkad eller kanske en bänk för fika och avkoppling är utställd. Blir alltid lite extra glad då.

Det finns en liten parkeringsruta längs grusvägen innan man börjar den kanske 150 meter långa promenaden in i skogen.

Hällkistan i Ånimskog bedöms vara ungefär 4000 år gammal. Hällkistor är den yngsta formen av stenkammargravar, dit även dösar och gånggrifter hör, och dessa användes även under bronsåldern. Den här undersöktes och restaurerades 1973-1974. Arkeologerna hittade bland annat keramikskärvor, ett bryne, skifferhänge, spjutspets, skrapa och 14 hjärtformiga pilspetsar i kistan och strax utanför ingången. Undersökningen visade att graven blivit plundrad men att skadan inte var större än att det gick att få en tydlig bild av gravens uppbyggnad och gravgåvorna som nedlagts.

Graven är en enkammargrav, cirka 4 meter lång och 1,5 meter bred. Den är placerad i nord-sydlig riktning med ingången mot söder.

Hällkistan har haft tre takhällar men det är bara en som ligger kvar på sin ursprungliga plats. Kistan är placerad i mitten av en oval stensättning där kantkedjan består av resta hällar, sex meter lång och fem meter bred. Detta är tydligen vanligt förekommande bland dalsländska hällkistor.

På en av takhällarna finns det 8-10 skålgropar eller älvkvarnar. Inte så lätta att fota så de syns tyvärr, men de flesta är väl synliga på plats och de är placerade på den stora hällen närmast ingången.

Ett femtiotal meter från gravplatsen stupar berget brant ner mot Ånimmen och de döda har haft en fin utsikt över sjön.

Återigen en fin dag i skogen och en lyckad utflykt till Dalsand. Med korta dagar i annalkande så får vi se om det blir så många fler i höst. Längtar redan till våren och nya upptäkter i skogarna.

Med ett par timmar mellan matcherna i helgens ungdomsturnering i fotboll i Ulricehamn, passade jag på att besöka Vg 190, runstenen i Månstad, Tranemo kommun. Mer om stenen kommer läggas upp på runstenssidan inom kort ”Edit: info om stenen”. Strax efter Gällstad, längs väg 157, dök en skylt om badplats och fångstgrop upp. Inte läge för bad men historia i alla dess former är svårt att motstå. Ett par hundra meter in på den lilla grusvägen längs Bystadsjön satt en ny stigfinnare på ett träd.

Det är brant lutning men inte speciellt långt upp till sevärdheterna. Trollsk stämning i skogen så här i oktober och total tystnad som bara bryts av en kråka i fjärran. Nästan så man känner närvaron av skogens små knytt. Väl uppe går den stensatta gropen inte att missa.

Fångstgropar har använts sedan stenåldern över hela landet men det här är förmodligen Sveriges bäst bevarade. De flesta andra har idag inrasade väggar på grund av jordtryck, frostsprängning och inträngande rötter.

Att hålla varggrop nämns i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet och var allmogens skyldighet fram till 1864. Byn eller roten gjorde gropen och såg till att hålla den i gott skick. Vargnätet hölls av traktens bönder och dess storlek varierade i proportion till storleken på deras gårdar. När man visste att vargen uppehöll sig i ett lämpligt område gick budkavlen. Varje man hade då en bestämd uppgift att utföra. Vargnätet, som kunde vara ett par hundra meter brett, skulle sättas upp och drevkarlar skulle samlas, gropen skulle även döljas av vidjor, ris och gräs. Om inte vargnät användes kunde man använda lockbete för att få vargen dit man ville. Då kunde till exempel en hund eller get sättas i en låda som fästs i en påle i gropens mitt. Tydligen var get effektivast på grund av dess oemotståndliga bräkande och starka doft. När väl vargen gått i fällan avlivades den med ett vargspjut, en lång stång med en knivliknande spets. Även räv har fångats i dessa gropar. En lag från 1864 som trädde i kraft 1865 förbjöd jakt med fångstgropar. Från och med 1965 är dessa lagskyddade formlämningar.

Bronsåldersgravar

Strax intill varggropen ligger flera stenrösen från bronsåldern. Endast ett tiotal meter bort ligger ett med en diameter på 19m.

Om man från detta röset, tar sig tillbaka till och förbi varggropen, upp på en liten höjd kommer man till ytterligare en grav.

Runstenen då…

En riktig beskrivning om stenen kommer som nämnts komma snart på våran runstenssida ”Edit: den finns nu här”. Tills vidare är här några bilder:

Olsbrostenen fick ett nattligt besök efter att vi varit på Eldfest på Ekehagens Forntidsby.

I år var temat på Ekehagens Eldfest ”Ragnarök – En ny gryning”. Tyvärr har vi inga foton från kvällen då det inte kändes rätt att fota i den magiska och mystiska stämningen i skogen. En fin kväll bland gudar, gudinnor och andra väsen avslutades med soppa och pannkakor i restaurangen. Vi kommer tillbaka!

På väg hem från Åmål passade vi på att besöka några av Dalslands hällristningar. Skönt att slippa E45 och vi fick förutom magiska bronsåldersristningar se mer av detta vackra landskap. Mellan Dals Långed och Håverud ligger Högsbyns hällristningsområde i Tisselskogs naturreservat. Här finns mer än 50 hällar och 2000 ristade figurer och tecken. Otroligt naturskönt och som vanligt på vårt intresseområde, Coronasäkert.

Enligt appen Fornfynd skulle det längre ut på udden finnas ett röse och en stensättning. Beteckningar Tisselskog 16:1 och Tisselskog 16:2. Det var såklart inte ett alternativ att hoppa över den promenaden så här kommer två bilder på röset och en på stensättningen.

Mer hällristningar från Dalsland…

Vid Sundals Ryr ligger Evenstorp. Här finns ännu fler makalösa hällristningar. Bland annat en s.k. adorant, en människofigur med trepunktsansikte och uppsträckta händer med nio spretande fingrar. Hade själv gett ett finger eller tre för att få vara med när detta knackades in i berghällarna.

Efter en dag av hemmasysslor och ingen lunchrast blev hungern till slut akut. Ingen ork kvar för matlagning så idag fick det bli kebab. Istället för att ta hem maten passade vi på att njuta av lite förhistoriska och historiska verk i vårkvällens sista solstrålar.

Först Jättakullen i Södra Härene, nordens största hällkista.

På väg hem stannade vi till vid Vg 151 och Vg 152 i Eggvena.